Det var redan på 1960-talet som man för första gången använde konstis för att åka skridskor på. Sedan dess har de material som används förbättrats mycket.
Den första kända användningen av plast som ersättning för is vid skridskoåkning ägde rum på 1960-talet. Då användes en polyoximetylenplast, som utvecklats av DuPont i början av 1950-talet. De polymerer som användes vid den tiden hade en del avgörande brister. Den mest uppenbara var att skridskoåkare inte fick samma glid på syntetisk is som på riktig is, utan att man med jämna mellanrum var tvungen att applicera en silikonförening.
1982 lanserade High Density Plastics den första syntetiska skridskobanan i full storlek. Den syntetiska isen utformades då av sammankopplade paneler av högdensitetspolyeten. Det hela blev som en isbana när den besprutades med en glidvätska. Ytan behövde rengöras och sprutas om en gång i månaden. När panelerna var torra kunde de även användas för andra inomhussporter.
Forskning och utveckling inom området syntetisk is har på senare tid avsevärt förbättrat dess egenskaper för skridskoåkning. Speciella polymermaterial har utvecklats för skridskoåkning. Unika smörjmedel har designats för att fungera tillsammans med polymeren och absorberas av den så att ytan blir mindre klibbig och inte drar till sig föroreningar. Samtidigt ger smörjmedlen ett glid liknande det för naturlig is.
Skarvarna mellan panelerna har blivit mindre framträdande genom förbättringar i metoderna för tillverkning och montering. Det har gjorts uppskattningar som säger att modern syntetisk is till 90 % har samma glid som naturlig is har.